Ångest! En extremsituation.
En del sätt att möta ångest återges av ett forskarlag som gjorde en undersökning av ångest och stress på tolv ”gröna baskrar” i Vietnam.
Commandosoldaterna var posterade i ett isolerat läger i närheten av gränsen till Kambodja. Alla hade stridserfarenhet och olika slag av specialutbildning och var ovanligt hängivna sin uppgift. Lägret låg inom ett Viet Cong kontrollerat område och man inriktade sig på två uppgifter, att skära av Ho Chi Minh-ledens förbindelselinjer samt att utbilda lokala soldater.
Hotet om anfall var alltid överhängande, men ökade vid monsuntiden i början av maj 1966. Den 10 maj fick man veta via radio att ett anfall förestod någon gång emellan 18 och 22, sannolikt den 19. Anfallet kom aldrig, men hotet ledde till stigande ångest fram till den 19 maj. Därefter avtog ångesten.
Männens sätt att försvara sig mot ångesten: de hade en stark tro på sig själva, ”på gränsen till allmakt”. Tron på sin egen osårbarhet närmade sig känslan av odödlighet. De kastade sig in i sitt arbete. ”Deras reaktion på hotet utifrån gjorde att de engagerade sig i en våldsam aktivitet som löste upp den spänning som uppstod”. Deras tro och tillit till sina ledare betydde mycket. Dessutom spelade religiös tro en viktig roll som försvar mot ångesten.
Gruppens officerare kunde inte utnyttja dessa försvar. De kunde inte heller bemästra den ökade stressen lika lätt som övriga. De stod i kontakt med basen 10 mil därifrån och visste mer om vad som kunde hända. De hade ansvar för sina underordnades säkerhet och liv. Ansvaret påminner om faderns ansvar för sina barn och ökar de tänkbara hoten.
De tolv männen försvarade sig mot sin ångest med hjälp av självkänsla, arbete, tillit till sina ledare och religiös tro.
En människa i extremsituationer kan inte leva utan försvar mot ångest. Hon kan inte heller leva ett liv utan ångest.
